Jag uppskattar!

De här helgerna när jag är utan barnen är jag liksom inget annat än tom. Vad jag än gör, så känner jag mig helt apatisk för allting. Är liksom inte där och uppskattar stunden som jag borde, som jag gjorde i början. Känns som jag gått baklänges. Och jag blir arg på mig själv efteråt, att jag inte bara kan ta vara på det som alla gör för mig just nu, glädjas åt allt bra som finns. Men jag uppskattar min helt fantastiska familj som gör så mycket för mig just nu, och alla vänner som jag vet finns där, accepterar mig och allt det här. All stöttning och peppning, tack vad skulle jag göra utan det!

Jag uppskattar!
även om det inte känns som jag kan visa det just nu.