Mammas pojk!

Bubben har under alla dessa 6 månader varit jätte mammig, jag som trodde baby var mammig när hon var liten plut men det var ingenting jämfört med honom. Mammigare bebis får man leta efter. Men nu i helgen har han blivit extrem, ännu mammigare (trodde inte det gick.) Mamma, mamma, mamma ska det vara! Han better sig som pappa vore någon helt okänd. Det går bra att han sitter/ligger själv en liten liten stund om jag sitter precis precis brevid, men om jag ger bort honom till Stefan eller att jag går ut ur rummet vrålar han som om jorden gick under. När han ser mig komma tillbaka, gå emot honom tysnar han å pustar ut, jag tar upp honom och han börjar skratta glatt och nypper sig fast. Så är allt frid och fröjd igen! Okej att det heter mammas pojk men hallå??!

I början var det mest mysigt och man blev så där mallig över det, men nu Frustration.. frustration.. ta det lungt det går över.. visst det är fortfarande mysigt i lagom mängder men resten av tiden vill man bara springa och göma sig!