Ett leende får en att glömma all gråt!

Även fast jag tycker jag har blivit hyffsat duktig på det är med att mamma grejerna, fått in snitsen på det mesta och tycker jag har väldigt snälla barn (oftast) så hör det väl ändå till att någon gång få råka ut för de där skräck historierna man hört talas om. Här om dagen när jag var på väg med barnen till leklandet tog det mig hela tre timmar att ta mig ut. Så redan då kände jag hur frustrationen kröp sig över en. Men tänkte när vi väl kommer ut blir det bra. Men så fel jag hade, väl på väg ville ingen av mina små sitta i vagnen. Båda två bråkade, samtidigt som vagnen knappt kom fram i snöhögarna (som blir kvar lämnade efter dålig plogning.) ett + på det blev en svettig tågresa då baby körde tvärtomleken med sin lagom glada mamma. När vi väl kommit av och skulle byta till busen och stod där och inväntade att hoppa på åkte den jäveln bara förbi. Barnen skrek i vagnen och då brast det för mig, skrek massor fula ord till bussen som åkte längre och längre bort. Satte mig och inväntad i en halv timme på nästa bus och ringde gråtandes till Stefan och beklagade mig och svor. Han försökte trösta med att åk hem och ta det lungt istället älskling, vi kan åka dit tillsammans någon dag istället. Åka hem, när jag har tagit mig så här långt, nej fan. Och tur det för när vi äntligen kom fram och hade vi en underbar dag där och att se barnen skratta och le igen fick mig att glömma allt förutom den där busschafören, som om jag hade stött på hade fått sig en käftsmäll.