Jag vill inte vara här, när allt slits mellan det som känns. Jag vill vara där igen. Känna lugnet ända in i själen. Jag vill inte längre bli påvärkad av dig längre. Jag vill bara ta på det som är värt. Jag vill stanna i kvällarna för det är faktiskt mornarna som är värst. Jag vet att jag gjorde rätt val, märker det mer med tiden fast jag alltid vetat. Vad är det jag saknar, saknar något som de egentligen inte va, någonting jag egentligen inte vill ha. När vi var här, hittade jag inte mina känslor. Kommer dom nu i efterhand. Med tiden får man distans, pusselbitarna har fallit på plats, men varför tvekar jag då. Jag har stunder, dagar då livet känns bra. De är fler än dom andra. Men jag vill inte vara här just nu, känna den här sorgen. Mitt i allt som gör ont känns allt mycket lättare nu, och på något konstigt sätt känner jag mig mer levade nu än då. Men jag hatar de här stunderna. Du vet att det hade räckt med så lite?! Men med tiden blir du mindre och mindre samtidigt som allt blir starkare, men sakta kommer jag närmare mig själv och närmare det här lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar