Nu hänger jag ut oss!

Jag och Stefan har ett ganska tungt baggae bakom oss, men nu när vi inte ser bakåt längre. Då springer de ikapp oss och nyper oss i armen. Finns det någon andledning, så fall en jag inte vet om. Kankse för att retas, för att man ska minas, för att man ska testas? Varsegod testa på, vi klarar det! Det här är en liten fjärtpust för oss. För vi är starka, vår kärlek är stark. Vi kommer vifta bort lukten av er och sedan fortsätta våra liv.

Men varför tar jag åt mig då?! Vet inte riktigt kanske är det mer om en osäkerhet i mig själv. För att jag bara är människa, med känslor man inte alltid kan förklara. Och för att jag är så otroligt trött, trött så att jag spyr på det här. Och jag förstår inte hur ni har mage att komma, och komma nu!

En av Stefans gamla tjejer, gamlat knull försökte bli vän med honom på facebook, han igronerade vännskapen, berättade det för mig, skrattade åt det och sket sedan i det. Tänkte inte mer på det, men jag gjorde. Stod där och funderade, vad är det hon vill? så typisk mig att alltid överanalysera allt. Men nej där tog det stop, som han sa vad spelar det för roll vad hon vill han är ju inte intresserad, han bryr sig inte. Vad trodde hon, att de skulle dra barnvagnarna tillsammans?

Sen var det över, det flög iväg lika snabbt som det kom trodde jag, men sen var det en annan som sökte hans uppmärksamhet, en som han träffade exakt samtidigt som den första. De kommer i flock .. Men hon gick steget längre! Skrev ett mejl till honom, man kan skriva mejl till folk man inte är vän med på facebook. Iallafall Stefan, så nu vet alla det! Hon skrev ett långt brev om att hon inte kan gå vidare även fast det nu är år sedan! han är hennes första kärlek ända kärlek. Fortsätter med att han måste hjälpa henne, hjälpa?

Och mitt i detta babbel lägger hon till är en fin familj ni har skapat, men ser väldigt trötta ut! Trötta haha okej tyck det du! Och precis vi har en familj, har du inte respekt? Anledningen till detta nu är på grund av otrohet i början av vår tid tillsammans.

Har skämtat med vänner om att man kanske ska gå emot regelboken när det gäller dejting för att hitta äkta kärlek. För det var exakt det vi gjortde. Vi träffades av en slump eller kanske var det ödet på vägen hem bodde tydligen grannar fast vi aldrig sett varandra tidigare. Sex på första träffan och vi fortsatte och träffas som kk. Fick veta i efterhand att Stefan blev kär i mig första veckan, när jag hällde kattbajs i hans grill. Vilket sätt att falla för någon. Jag blev gravid nästan direkt och bestämde mig att behålla mitt lilla liv i magen, det bästa vi gjort! Stefan ställde upp dirket och efter ett tag blev vi tillsammans, mest för att det skulle vara så.

Han blev rädd för sin kännslor, för att allt gick så fort. Han trodde jag fortsatte träffa andra för att jag hade svårt att släppa kontakten med mitt ex. Så han fortsatte också i gamla vannor, fortsatte träffa andra, playa runt som han alltid gjort. De månaderna bestod mest om att lära känna varandra, men ingen av oss släppte in den andra på riktigt. Var så många olika kännslor och räddslor på samma gång. Månaderna gick och när jag hade bf fick jag veta att han hade träffat massor av andra tjejer samtidigt och det var då det slog mig att jag faktiskt var kär i denna kille på rikigt. Jag älskade honom, eller den jag trodde han var, har aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv!

Det gjorde ont, så ont att jag inte kunde andas! Jag kännde hat mot honom, mot mig själv. Och dagarna när jag väntade att mitt, vårt kära barn skulle komma ut känndes som en evighet! Dagar fyllda med förtvivla, ilska, lögner och kämpande efter sanningen. En sanning som han var rädd att berätta, ville bespara mig men sårade mig bara ännu mer. Mitt i allt åkte vi in till förlossningen och fick vårat första lilla underverk! Låg där lyckligaste jag hade varit i hela mitt liv men med en smärta i hjärtat som satt hårt. Och jag kände en sån ilska mot honom, att han, vi hade förstört de dagar som skulle vara de finsate som finns, en tid som bara skulle vara fylld med lycka!

Dagarna gick och allt jag ville var att vara en liten familj. Men vi var inte tillsammans, vi var bara två okända människor med massor av olika känslor och en enorm rädsla för livet med ett barn tillsammans. Veckorna gick och jag trodde vi skulle hitta varandra. Men då kom nästa smäll, han hade fortsatt träffa andra. Sårad och trött efter att söka efter sanningen gick jag vidare, började träffa andra. Vi var bara vänner, förläldrar till vår vackra lilla dotter. Tiden gick och vi fann en stark vännskap i varandra. Umgicks, skrattade och trivdes tillsammans men spänningen fanns alltid där, åtrån, dragningen till varandra.

Men en natt när jag kom hem till honom, gjorde han det som vi slitit ifrån oss att göra. Han kysste mig, drog mig nära, släppte mig aldrig. Vi älskade, släppte lös alla kännslor som fanns och jag mins natten som igår. All smärta men kärlek på samma gång. Vi hittade varandra. Den sommaren försökte vi bli vi igen, eller bli vi för första gången på rikigt! Men rädlan försvann inte ändå, men denna gång var det en annan rädsla. Rädsla att bli sårad, besviken, bedragen igen! Och jag gjorde det, mitt stora snesteg, min hämnd för all smärta. Jag bedrog honom samma natt som han var inlåst. Jag ångrar smärtan jag gav honom, hur han inte kunde sluta gråta för det jag gjort. Men på ett sätt fick jag bekräftelse, fick något som är svårt att förklara men jag fick en bit av mig själv tillbaka! Och jag tror det var då han verkligen förstod, förstod vad han hade gjort mot mig.

Men han valde att stanna, jag hade stannat hos honom. Och vi älskade varandra. Hur kan man älska en människa så djupt och såra den på samma gång. Jag vet inte men vi älskar varandra så det gör ont! Vi flyttade ihop, vi förlovade oss och lovade varandra evig trohet. Och det var lätt, för det var är allt vi ville, bara vara med varandra. Alla de andra hade aldrig bettyt någonting alls. Det var knull, bekräftelse, tröst, att fly från varandra, fly från alla känslor, från varandra, från rädlsan för kärleken och livet. Och nu var rädslan borta, men tiliten också. Så det blev månader, år nu av kämpan för att lita på varandra igen!

På ett sätt önskar jag att vi aldrig hade svikit varandra, för det var är en stark smärta. Men den andra delen av mig är tacksam för det. Annars hade vi aldrig varit där vi är idag. Vi hade aldrig haft en sån öppenhet och ärlighet mellan varandra som vi har. Alla de nätter när vi delat smärta och kärlek. Jag, vi delar inte bara liv med varandra, vi delar allt ut och in, vi delar våra hjärtan vår själ med varandra. Och det är skönt att äntligen har hittat hem! Och nu idag kan jag helt ärligt säga att jag litar på honom över hundra procent, finns ingen som jag litar på som min man. Och han är underbar som fortfarande idag bevisar varge dag att det finns bara jag för honom.

Även när det gått ett tag och fast jag visste att jag kunde lita på honom satt jag där och letade efter fel. Även fast jag visste att jag inte skulle hitta några, när jag fick bevisat gång på gång att han var ärlig, att han bara älskade mig blev istället för lättad arg. Frustrerad över att jag inte hittade något fel, det blev som en besatthet och idag är jag otroligt tacksam att han kämpade kämpar hela vägen med mig. I början ville jag att han skulle inte bara vara helt ärlig mot mig utan mot dem, alla tjejorna han hade haft på sidan om. Visste att visa av dem trodde att han hade delat kärlek med dem, fast allt bara var ett spel. Men han tyckte det var onödigt, att såra någon i onödan men den han sårade var mig. Han förstodd inte att det var ett bevis för mig, och det var kämpigt och gjorde det svårare för mig att släppa taget och våga lita på honom! Och det tog extra lång tid att tro på de tre orden eftersom han sagt det till många tjejer han inte ens kännt något för, men idag tror jag inte jag vet!

Även fast det är skrattretande när jag äntligen har slutat letat fel, när jag inte ens känner att jag behöver prata om det mer, när vi äntligen gått vidare så kommer dem... men jag borde egentligen tacka för att bland annat hon skriver nu. För Stefan valde själv att svara, att ge henne sanningen, att hon inte bettyde något, att inget någonsin bettyde något. Även fast han skriver till henne skriver han inte bara för henne, han skriver för alla dom. Borde tacka för att nu fick jag chansen, nu läkte du de såren som aldrig riktigt läkt. Nu fick jag beviset som jag väntaade på så i början, nu fick vi vårat avslut! Jag känner ingen smärta nu, känner bara lättnad!

Jag vet att allt inte kommer vara en dans på rosor resten av livet nu, men jag vet att det är vi och att vi klarar allt. Vi gör allt tillsammans i med och mot vind. Jag tror på oss, vi lär oss av våra tidigare mistag, vi lär oss av varandra, vi växer tillsammans som människor som par. Och nu äntligen kan vi behöver vi inte se bakåt något mer, smärtan behöver inte göra ont mera nu, även om en del av den alltid kommer finnas kvar och nu fick jag berätta en del av vår historia, de som har gjort oss till vilka vi är!

Nu skriver jag här och lämnar detta bakom mig en gång för alla! Och jag hoppas på att de också kan göra det, gå vidare! För jag kan ändå förstå dem, det var han som var den stora boven men jag är inte arg på honom längre han är en annan människa idag som lurade dem, mig. Och de får tänka och tro vad de vill men nu har jag, vi delat med oss av vår sanning. Och det ända som bettyder för mig är hans och mina kännslor och tankar. Jag har faktiskt inget medlidande även om jag önskade det för en del av dessa tjejer för de var halft medvetna om att jag fanns. Men jag önskar ändå även om den önskan mer är självisk att de kan gå vidare med sina liv och sluta försöka tränga sig in i hans, vårat!