Hatar råd jag inte bett om!

I vanliga fall när jag får råd som jag inte bet om brukar jag lyssna och sedan filtrera ut, om jag hör något jag verkligen inte tycker verkar intressant utan mer bara idiotiskt så låssas jag lyssna. Men de finns de gånger de känns skönt att få råd som man inte bett om, som exempel när jag haft ett bråk med sambon och jag pratar av mig med en vän, då blir det en utomstående syn på situationen som kan komma med mycket vettiga synpunkter. Är tacksam för att jag har vänner som inte bara sitter och håller med mig, utan kan vara ärliga och raka och tala om för mig när jag har rätt och fel.


Men när det kommer till mina barn, då blir det hela ett väldigt känsligt ämne, då vill jag inte ha några råd alls! Är inte för att jag tror jag är allvetare, tror inte jag är en perfekt mamma är mycket medveten om mina brister och fel men tycker jag är vuxen nog att välja själv hur jag ska göra, hur jag ska va, lära mig själv. Är stor nog också att be om hjälp och råd om jag behöver något! Jag skulle aldrig sitta och tala om för någon hur de skulle vara som mamma, ge så kallade råd. För alla människor är individer, föräldrar är olika, alla barn är olika, alla hem är olika.


De är ingen av mina vänner som försöker lära upp mig om föräldraskap, antagligen för de vet inte mera själv och de flesta har inte barn. Och de som har barn stämmer bara in, vi har vart där själva. De är de i släkten, i Stefans och mina familjer som kommer med alla dessa råd, tror det är bara min mamma som aldrig yttrat ett ord va så här, gör så här och det älskar jag henne för. Men också för hon vet att jag ber om de om jag behöver. Sen är det Olle också, som det ända han yttrar sig om är hur stolt han är över mig, att jag är en bra mamma, och tycker jag gör ett bra jobb. Känns skönt att höra, det behöver man ibland. Nej det är alla de andra vuxna-vuxna, vuxnare än oss och oftast de som inte ens själva har barn.


Ibland undrar jag om det är för att vi är så unga föräldrar? Är vi fast i det att våra vuxna ska alltid veta bättre? Jag var mycket bättre på att låsas lyssna när baby var liten. Jag hade en bild av hur jag ville vara som mamma och jag var den. Vi körde på vårat eget rejs, det som var bäst för oss tre. Folk sa och tänkte mycket "håll inte i henne så mycket" "låt henne sitta mera själv" "ni skämmer bort henne". Jaha tänkte vi, ni får tycka vad ni vill men jag tycker inte man kan skämma bort någon med för mycket kärlek, kan aldrig ge för mycket kärlek. Vi stod på oss och gjorde de som kändes rätt för oss, helt ovetande och orädda för hur framtiden skulle bli och det blev ju BRA!

Men sen när Matteo kom blev jag inte bara starkare som förälder utan också svagare. Mitt skydd försvann och jag sög åt mig all information jag fick. Och råden blev bara fler. Var en helt främmande värld, var en helt ny värld att få mitt första barn också men det här var något annat. Var inte bara att bli förälder var att ge ett syskon. Jag ville så mycket, ville vara en bra mamma, en bra mamma åt två samtidigt. Ville ge så mycket till båda och ibland krockar det. Och med alla råd skrämde de upp en hur fel saker kan bli om man gör fel. Och jag ville, vill gör rätt och det som är bäst för mina barn.

Så jag sög i mig allt om hur man ska göra men grejen är att alla tycker sig veta bäst, och alla tycker OLIKA. Så där kommer man hem med tio ton information som inte ens går att pussla ihop. Till och med ibland känner jag mig som en sämre mamma med all den där onödiga informationen, för jag tappar allt sunt förnuft på vägen. Blir förvirrad att jag ibland inte ens vet vad jag själv tycker, tänker, känner. Så jag undrar bara om alla jävlar någon gång kan hålla käft?! I slutändan är det vi som vi som vet mest och bäst om våra ungar. Låt oss köra då på våra magkänslor då om hur vi ska göra i visa situationer! Det är vi som är föräldrar till våra barn.

Nu för tiden vet jag vilka jag kan prata av mig med utan att få ett helt uppslagsverk uppkört i nyllet i rådform. Men de där andra kommer ändå med sina inpikar och kommentarer, somliga förstår inte att människor har gränser, min gräns är nådd, finns något som heter intregitet. Vi borde egentligen komma på ett nytt ord för ofrivilliga råd! för råd är för mig egentligen någon som hjälpa till, ge en hjälpande hand när man själv inte kan. Inte folk som "tror sig vara allvetare om barnuppfostran", till och med einstein skulle inte vara en perfekt förälder!

Vet att de finns de som bara vill väl men är lite klumpiga, men andra som anntingen bara gillar att höra sin egen röst eller vill känna sig så jävla duktiga på något de inte vet ett smak om. Nu har de kommit till den punkten att jag måste ryta tillbaka för att de ska förstå att jag inte vill lyssna, kan de inte bara acceptera att jag ber om det om jag behöver!